HÅLLBAR URBANISERING – MYT ELLER VERKLIGHET?

Varje timme flyttar över 40 personer till Mumbai, ungefär 70 till Lagos och över 60 till Dhaka. Dessa jättestäder uppnår precis som många andra en urbanisering på mellan 1 och 6 % per år, och den största utmaningen är att lyckas med detta på ett hållbart sätt.

– Vi kan inte tala om hållbar urbanisering om vi inte tittar på resursflödena, säger Fiona Woo, policychef för klimat och energi på World Future Council. Hon förklarar att det är viktigt att förstå vilka resurser städerna använder, var dessa resurser kommer ifrån och hur mycket som används. Det är ett genomförbart förslag.

Smarta städer med teknologin i centrum blir också allt populärare. – Hur data ska användas för att skapa en mer integrerad verksamhet är i första hand ett tekniskt koncept, och jag tror att det kan ge en bättre ledning av staden när det gäller tjänster, säger Luis Bettencourt.

Men det finns en risk med att investera och bygga städer för snabbt. Luis berättar att Kina bygger städer, motorvägar, höghus, överkomliga bostäder och industriområden snabbt. – Det är som att tillverka storstäder på löpande band, något som på lång sikt kan innebära ett problem – så var det i alla fall i väst, varnar han.

Det beror framför allt på att offentligt bostadsbyggande måste planeras noggrant. – Frankrike och Storbritannien är exempel där bostadsbyggandet har misslyckats – där skapades många vertikala slumområden i utkanterna av Paris och i delar av London som på längre sikt ledde till många samhällsekonomiska problem. Det är viktigt att inte bara bygga bostäder, utan också att förstå hur det fungerar samhällsekonomiskt, säger Luis Bettencourt.

Bangladesh har med 4,19 % till exempel haft den högsta urbaniseringen de tre senaste decennierna, men 60 % av befolkningen bor i slumområden. Denna ”oplanerade” urbanisering har kritiserats för brister i bland annat infrastruktur, offentliga kommunikationer, bostäder, vatten och avlopp, energi, avfallshantering samt hälsa och utbildning.

– Problem som kräver mindre fysiska insatser är lättare att lösa än sådana där det behövs omfattande fysisk planering och byggnation. Titta till exempel på Mumbai. Staten ger tillstånd för allt fler höghus, men många av dem har vare sig avlopp eller vattenförsörjning eftersom det skulle kräva mycket fysiskt arbete som grävande och rörläggning, men andra saker som el och telekommunikationer är mycket enklare och finns därmed även i fattiga områden, förklarar Luis Bettencourt.

Men en del städer är bra förebilder. Medellin i Colombia kopplar ihop de olika stadsdelarna med allmänna transportmedel som linbanor och tunnelbanor. – Det är ett system där man försöker förbättra och skapa en stad med bättre social sammanhållning, säger Luis Bettencourt. Europeiska städer som Frankfurt och Rotterdam samt några amerikanska städer som Boston eller Portland har utmärkt sig genom att bygga effektiva system. Singapore är hållbart tack vare omkringliggande bostadsmiljöer med parker och trädgårdar runt koncentrerade minisamhällen, dess vattenreningsåtgärder (som täcker 30 % av stadens vattenbehov) och utmärkta anslutningar via tunnelbanan och bussnätet.

– Det finns olika sätt att göra städer till bra platser att leva på – en del av dem är hållbara och andra inte, säger Fiona Woo. Det är varje lands ansvar att förstå sina urbana miljöer, hitta hållbara lösningar som passar just där och bygga städer som håller på lång sikt.